Jag såg ett program om grov fetma här om dagen. Och jag blev otroligt irriterad.

De sitter där på ett vårdhem och trycker i sig tre pizzor på rad och grinar och säger att de vill hem till sina barn som de inte träffat på två år. Det gör mig så förbannad. Sluta äta den där pizzan då.

De tycker ju ta mig tusan mer om pizzan än sina barn. För varför skulle de annars äta pizzan istället för att vara hemma hos sina barn?  Slutar de äta all onyttig mat går de ner i vikt och kan åka hem till sina barn. Men nej. De trycker istället i sig skit och tar livet av sig. Ger en stor sorg till nära och kära som saknar dem och kommer må dåligt i flera år framöver när han/hon dör i 30-års ålder. Är inte livet värt mer än snabbmat? Är det inte värt att skippa den där kebbarullen och den där colan för ens dotter man inte träffat på två år? Ens sjuåriga dotter som saknar en.

Kan de inte det så ska de inte sitta där och grina och tycka synd om sig själv. Vill de inte vara inlagda på ett vårdhem pga. fetma. Då får de väll ta och skärpa sig och göra något åt saken. En sa "en operation är min enda räddning". Ja det kanske det är, men enbart för att du är för lat för att göra något åt saken själv. Har man tillräckligt med vilja för att sluta äta så kan man. Det är precis samma sak med rökning många slutar röka, just för att de har viljan.



"vanlig" fetma är okej eller nej det är det inte för det är farligt. Men det här.. det är...sjukt..överdrivet..idiotiskt att man ens låter sig själv bli så stor.